172 — Rigobert de Beaudreuil, för vilken han förgäves varnat henne. Läsaren tager emellertid denna utgång med lugn, då han vet, att Blanche där- igenom endast vill förskaffa sin lågättade hjälte en ännu större triumf. Sedan hertigen hunnit förgifta sin svärfar och begå en del andra brott, vilka Armand Cambon ständigt avslöjar, har han intet annat val än att begå självmord. Armand Cambon slutar som en sannskyldig Monte-Christo, gift med en hertiginna, som trots revolutionsstor- marna ännu äger inemot 10 miljoner i behåll. Han förtjänar det också, ty det är ej blott han som egentligen ledt februarirevolutionen; han har dessutom hunnit bistå alla bokens ädla personer. Med sin tunga ballast av Paristopografi och revolutionshistoria fängslar oss Sonen av söder och nord betydligt mindre än Blanches tidigare, till Stockholm förlagda romaner. Samtiden tyckes däremot ha betraktat den som hans huvudverk. Man kan förstå denna uppskattning. Blanche har i denna roman helt inskränkt sig till berätta- rens uppgift, och med all sin barnslighet är Sonen av söder och nord otroligt spännande och har dessutom en mer lättflytande stil än de föregå- ende Stockholmsromanerna.