173 — Blanche ansåg sig i sin romandiktning vara en hänsynslös skildrare av verkligheten. Redan Vålnaden inledes med ett förord, som ofta — och med viss rätt — betraktats såsom ett före- båd till åttiotalsnaturalismens realistiska program- förklaringar. Det heter här: »Författaren öppnar för eder ett galleri av tavlor, av vilka de flesta äro nattligt mörka och dystra. Han kan ej hjälpa det. Han kan ej ’måla hin onde rosenröd’, såsom ett gammalt ordspråk säger. — För övrigt tror han, att mera vinning för erfarenheten, mera lär- dom för förståndet och hjärtat erhålles därigenom att livet understundom tecknas sådant det verk- ligen är, och icke alltid sådant det borde vara.» Och i sina senare förord polemiserar Blanche på samma sätt mot dem, som ansett honom ha en benägenhet för att »presentera det ’låga’ och ’då- liga’ på mänsklighetens bekostnad», en beskyllning som han ådragit sig därigenom att han »icke kunnat smickra mänskligheten på sanningens be- kostnad». Så heter det i förordet till Flickan i Stadsgården, vilket dock slutar med att försäkra, att författaren i denna roman »så litet som möjligt kommer att sätta den moderna finkänsligheten på prov». Om Blanche ej lyckats ge moderna läsare intryck av att han företrädesvis dröjt vid livets