184 — att klockaren Malm genmäler, att den därför ej behöver vara osann. »På det lilla område, som varit min verkningskrets, har jag erfarit och be- vittnat rätt mycket, som, om jag förut läst det i en roman, jag säkerligen då tagit för bara dikt.» Och han börjar nu själv förtälja de fem berät- telser, som utgöra själva cykeln. Redan inledningen ger trots sin verklighets- ram vid handen, att Blanche denna gång ej tänkte avstå från sensationella motiv; antagligen ansåg han sig genom dylika bäst kunna tillfreds- ställa Aftonbladets följetongsläsare. Endast den första novellen, en lustig anekdot om Karl Johan och greve Brahe, tyckes ha något verklighetsstoff att bygga på. Redan med den andra novellen, »Smörblomman i Danderyd», är man inne i en rätt otrolig och romanesk intrig. Den handlar om en ung flicka, som försmått sin forne lek- kamrats kärlek därför att hon en kväll på Operan i Stockholm förälskat sig i den avgudade tenoren Sällström i »Lilla matrosen». Då hennes barn- domsvän gifter sig med en annan, gripes hon emellertid av poetiskt vanvett och slutar på hospi- tal. I den tredje av berättelserna skildras, huru rövare bryta sig in i Danderyds kyrka för att stjäla kyrksilvret; här får den hygglige klockaren spela en rätt osannolik hjälteroll. Och i fort-