186 — som man talar, yttrade greven till sina stånds- bröder och vänner; jag har bragt tidens liberala idéer ett stort och lysande offer.» Denne grevlige demokrat, till vilken Blanche utan tvivel kunde finna modeller på inhemsk botten, har ett visst släkttycke med de i samtidens franska romaner och dramer uppträdande liberala markiserna, vilka på samma sätt söka slå mynt av sina nödtvungna eftergifter för tidens krav. Ett annat mycket tidsmässigt motiv möter oss i bihandlingen om den vackra unga skådespelerskan Aurore Dillnau, som blir en firad demimonde och till sist gift med en brutal sjökapten, från vilken hon räddas av den allestädes bispringande »ung- resen på Berga». Hon anser sig emellertid ohjälpligt dömd av världen och klagar för sin väninna Marie: »Man kan höja sig i Guds ögon, men icke i världens. Man fordrar av oss ånger, men vägrar oss sin förlåtelse. Människorna ha samma instinkt som de vilda djuren; en gång sårade återvända de aldrig mer, och de ha rätt däruti.» Man igenkänner här tonfall från Kamelia- damen, som just under Blanches andra Paris- vistelse haft sin bullersamma premiär på Théåtre du Vaudeville. Det är tydligt, att Blanche i denna berättelse- cykel sökt behandla samma moderna samhälls-