187 — problem som hans franska samtida. Han disku- terar kvinnans rättigheter och ståndsskillnads- frågan; på ett ställe får »ungresen på Berga» lägga fram ett program för mänsklighetens fri- görelse från familjetyranni och patriarkalism, och hela verket är överfyllt av ädla sentenser och djupsinniga psykologiska iakttagelser. Tyvärr passar denna uppläggning Blanche så litet som möjligt; man kan ej tänka sig något mer trivialt än de sociala sanningar han förkunnar, och hans själsanalyser förlora varje förnuftig mening, så fort han låter sina personer bikta sina känslor. »Du klagar ju som hjältinnan i den sorgligaste roman», anmärker Aurore Dillnaus gladlynta väninna Marie. Stilen i skildringarna är också understundom lika pompös som i de tidigare romanerna: »Det knöt sig en röd ring kring ung- resens öga: den betydde blod, och det bildade sig ett djupt veck kring hans panna; det betydde graven.» Men det finnes dock tecken på att Blanche verkligen börjat denna berättelseserie med avsikt att återvända till sin ungdomsnovellistik; han hade år 1856 till Albert Bonnier försålt sina Tavlor och berättelser ur Stockholmslivet, vilka detta år började utkomma i ny upplaga, till- ökade med senare skrivna verk, bland annat Be-