— 188 — rättelser efter klockaren i Danderyd. Det är faktiskt ej blott inledningen, som inför oss i en mer realistiskt tecknad värld: också sedermera varsnar man ansatser till humoristisk verklighets- skildring. I den fjärde av novellerna få vi en rolig bild av det resande teatersällskap, som står under ledning av den stortalige direktör Chrysostomus Stollengren och hans maka Mandolina, ett par som förefaller vara tecknat efter direktör Crummles och hans maka i Nicholas Nickleby. Då det skildras, hur den unge gästgivaren Petter Malm sluter sig till truppen och sedan gör ständiga fiaskon på scenen, få vi ett varsel om Victor Ekströms upp- levelser i En skådespelares äventyr, på samma gång som vi tydligt märka anslutningen till Ett resande teatersällskap — det berättas att Stollen- gren sedermera lämnat sin trupp och engagerats som pére noble vid Sjövalls teater. Skådespe- lerskan och demimonden Aurore Dillnau med sin mjuka och sorgmodiga charm verkar också som en första skiss till porträttet av Emilie Hög- quist. Då Blanche tillfälligtvis låter klockaren eller de övriga personerna röra sig i Stockholm, får berättelsen med ens ett helt annat liv. Vi få ro- ande skildringar av Kungsträdgårdens förvand- ling till en sandöken, av Djurgården före Has-