199 — kar honom hans olycksaliga skolkunskap i he- breiska en gång att ge pastorsadjunkten, som tar lektioner för honom, så mycket stut, »att det blev föremål för ytterligare handläggning vid häradsrätt». Efter den betan blir han emeller- tid spak och visar sedermera sin styrka blott genom att lyfta den stora brukshammaren från städet, »och ville den resande på hans tillsägelse sätta sig själv på hammaren, medan han lyftade, så kände han sig särdeles nöjd och belåten». Det saknas ej ett penndrag i denna mästerliga novell, och man behöver blott studera Strindbergs debutverk som berättare, »Från Fjärdingen och Svartbäcken», för att konstatera, hur mycket vår moderna prosas skapare lärt av den författare, som under ungdomsåren för honom stod såsom vår då levande yppersta prosaist. I en novell som denna har Blanches stil fullkomligt befriat sig från de falska utsmyck- ningar, som förut vanställt den. Man får emeller- tid ej tro, att han för alltid avsvurit dem. Så fort Blanche uppträdde med anspråk på att vara poetisk, döko stilblommorna från hans romaner upp igen. Den sedermera så ypperliga skildrin- gen av Trefaldighetsnatten vid Ugglevikskällan börjar med en naturbeskrivning i samma tillgjorda Dahlgrensstil, som vi känna från hans romaner,