— 200 — och så ofta hans personer råka in i patetiska situationer, få de falska tonfall. I sina tal och politiska uppsatser hänger Blanche sig också åt samma flåsande retorik som tidigare. Det är endast i de humoristiska skildringarna — och dessa överväga ju i Bilder ur verklighe- ten — han blir fullt befriad från dessa lyten. Här visar han en sober, kvick och elegant stil- konst, som har få motstycken hos samtiden. Ome- delbar är den emellertid ej. Man vet av sam- tidas uttalanden, att han lika ivrigt som förr filade sin prosa, och närmare besett är den fort- farande lika invecklad i sin periodbyggning. Men Blanche begagnar sig av denna snirklade och överlagda stil för att ge sina skildringar en sorts komisk grandezza. Kan man på ett mer fyndigt sätt draga fördel av en tilltrasslad omskrivning än Blanche gjort, då han låtit Kalle Utter med högra handflatan ge sin högadlige lilla discipel ett duktigt slag »på det ställe, där moderskärle- ken och lärarenitet ofta gå hand i hand för att samverka till danandet av den bättre människan och dito medborgaren»? Det är denna kruserliga, lindrigt parodierande stil, som ger Blanches Bil- der ur verkligheten deras gammaldags patina. Man har en känsla av att de berättats just så som Blanche förut otaliga gånger muntligt för-