— 206 — blicket svarar bruden nej till den välbeställda parm- mätare, med vilken hon skall sammanvigas. Av nyfikenhet har hon låtit klä sig till brud, men be- känner öppenhjärtigt för vigselförrättaren, att hon egentligen är förälskad i en hökarbetjänt: »Han och jag ä’ liksom skapta för varann . . . och vår be- kantskap gjordes för ett år se’n, då jag var inne i boden, som han står i, för att köpa ett skålpund kumminost. ’Fem marker över’, sa han, när han vägt vad jag skulle ha, ’och det kostar bara sex- ton skilling och en kyss.’ Han är så lustig och trivlig, att man kan skratta ihjäl sig åt’en, och så spelar han gitarr lika bra på en sträng som på fyra, och honom vill jag ha, men inte den där parmmätaren, som har ett ansikte som rökt lax och ett hår som ölsupa, och så går han snedt på stövlarna och drar åt sig benen, liksom vore han sömstucken.» Jag anmärker i förbigå- ende, att då Blanche får återge den stockholmska hantverkarklassens sätt att tala, blir hans stil med ett slag som befriad; han rör sig med friskare bilder och djärvare ordval än annars. Både Hyrkuskens berättelser och En präst- mans anteckningar ha formen av berättelsecyklar. Den förra har ett inledningskapitel, där författa- ren ger en kort skildring av Figge Höglund under skoltiden och förtäljer, hur han sedan råkat