— 216 — samman med den halvt sentimentala, halvt bur- leska teatermiljö, i vilken hela verket rör sig. Den röda tråden i handlingen är ju, att Victor Ekström, som visar sig så rådig i alla livets andra skiften, blir ohjälpligt tafatt, så fort han kommer in på scenen. Och själva tyngdpunkten ligger på teaterskildringarna, särskilt de komiska för- hållandena vid landsortstrupperna. Dessa hade just vid den tid, som Blanche skrev En skådespelares äventyr, behandlats av Hedberg i hans 1857—58 utgivna »Fyra år vid landsortsteatern», men Blanches intressen för landsortsscenen, som han kände både genom egna resor i olika delar av Sverige och genom sina halvsyskons berättelser, äro av mycket gam- malt datum. Redan i hans första självständigt utgivna litterära opus, Sara Widebeck av år 1840, finnes infogad en liten karakteristik av landsortsteatern, så vidt jag kunnat finna det enda intressanta i denna annars så barnsliga parodi på Det går an. Det talas här om hur landsortens skådespelare stundom måste uppträda i lador, där det under vintern ofta bildat sig hal is på scengolvet. »Ej under därför att dessa landsortskonstnärer på scenen förefalla livligare än på de ordentligare teatrarna — de skrika förfärligt ut sina partier, liksom ville