— 218 — oss samma typ av en stortalig teaterdirektör, som patetiskt orerar och deklamerar, även då det gäller de vardagligaste förhållanden. Jag har antagit, att åtminstone den av Danderydsklockaren skild- rade teaterdirektör Stollengren är inspirerad av Dickens’ Crummles i Nicholas Nickleby; karakteri- seringstekniken synes mig tyda därpå. Emeller- tid har Blanche här endast åstadkommit en roande farsfigur av samma slag som Sjövall. Dickens ger trots karikering något mer: han visar hur rampskenet berövar skådespelaren blicken för verkligheten. Crummles och de andra aktörerna i Nicholas Nickleby vandra också i vår prosaiska värld med gravitetiska steg, stora gester och starka affekter, som om de trodde sig beskådade av en osynlig teaterpublik. För att på detta sätt kunna gripa det illusionsskapande och verklig- hetsdödande momentet i teaterlivet skulle Blanche behövt Dickens’ psykologiska intuition. Det är vackert nog, att han i sin skildring av landsortssällskapet i En skådespelares äventyr dock lyckats få fram helt andra nyanser än i sina tidigare försök. Victor Ekströms direktör, hovsekter Berggren — om vilken Blanche säkert hört mycket genom sina skådespelarvänner — är ju med sitt fina ansikte och sitt rechercherade målföre en helt annan typ än den svulstige