— 219 — Sjövall. Han är ej oberörd av tidens estetik, och man erinrar sig hans kostliga försvar för upp- tagandet av Hamlet i Askersund. »Den fina komedien i all ära, yttrade Berggren, men det är dock de stora dramerna och tragedierna, som mest slå an. Ett hushåll eller en familj är på sätt och vis en liten komedi, ett litet intrigstycke, var för sig; men på teatern vill man se annat än man dagligen ser hemma hos sig själv. Man vill se de stora passionerna i luven på varandra; man vill se hjältar och hjältinnor döda och dö, och kunna de stå upp igen, så är det så mycket bättre. — Men i Hamlet ligga de där de ligga, invände jag. — Sa’ kvickhuvudet det, svarade Berggren, men alla de spelande dö i sista scenen, och det ligger en hög grad av försoning däruti att samma öde drabbar alla.» Han är lika förträfflig, då han ger Ekström hans första lektion i versläs- ning: »Första villkoret för att säga rimmad vers är att ej låta rimmet höras.» Och då Ekström frågar, varför man då skriver rimmad vers för teatern, genmäler han: »Det tillhör skådespelaren att utjämna alla onaturligheter, vare sig på vers eller prosa.» Å yrkets vägnar är Berggren na- turligtvis djupt upprörd över Ekströms ständiga fiaskon på scenen och finner det orättvist, att han överallt vinner popularitet hos familjerna i lands-