— 221 — Blanche under författandet fick lust att också skildra Stockholmsscenen från sin ungdomstid. Victor Ekström, som av Emilie Högquist kallats till Stockholm över juldagarna för att konvojera hennes slarviga bror Jean till Berggrens trupp i Västerås, kommer att utan någon egentlig moti- vering i flera veckor fördröja sig bakom Kungliga teaterns kulisser och skildra dess storheter. Och då han till sist återkommer till Berggren, gör Blanche efter ett par kapitel ett språng över ett decennium för att låta sin hjälte vara med om Nya teaterns upp- rättande och premiären av Positivhataren. Trots bokens titel får man knappast veta något mer om Ekströms öden som skådespelare; det är ute- slutande i egenskap av umgängesvän och åskå- dare han berättar om sina kolleger i huvudstaden. Teatermanien har ju gamla anor i Stockholm, men kanske har den aldrig varit så stark som på Karl Johans tid. Blanche själv stod helt inom teaterns trollcirkel, och särskilt de sceniska storheterna från sin ungdomstid ägnade han en hänförd beundran. Även under sin vistelse i Frankrike 1850—51 sätter han i fråga, huruvida ej Sverige i Jenny Lind, Emilie Högquist, Hjorts- berg, Torsslow, Nils Almlöf, Dahlquist m. fl. ägt förmågor, som kunnat jämföras med, om ej rent av överträffa vad Frankrike kan bjuda på.