— 222 — En skådespelares äventyr, som i sin förra hälft snarast varit ett gyckel med scenens värld, blir alltså i sin senare del en beundrande och pietetsfull återblick över den svenska huvudstads- scenens gångna glanstid. Dess koryféer få var sitt kapitel, anknutet till någon mer eller mindre apokryfisk händelse i deras liv. Sitt egentliga skimmer av romantik får denna teatervärld genom Emilie Högquist, som i dem uppträder i skepnad av svensk kameliadam, ofta lockad ut ur sina melankoliskt-sentimentala poser av den alltid berusade brodern Jeans galna upp- tåg. Eftervärlden har svårt att förstå den kult, som av samtiden ägnades »Nordens Aspasie». De verkliga brev av henne, som bevarats, ha en viss vemodig charm, men äro dock rätt tafatt hop- komna, särskilt i jämförelse med de eleganta små epistlar, som Blanche låter henne skriva till Victor Ekström. Omdömena om hennes scenprestationer äro också högst divergerande, och Blanche själv hade som teaterrecensent i Freja stundom fällt beska ord om den av publikens smicker bort- skämda aktrisen. Egendomligt nog tyckes det mer ha varit hennes livsöde än hennes konstnärliga talang, som gjort henne så allmänt dyrkad. Trots sin libera- lism hade tiden ännu en viss svaghet för kung-