— 223 — liga mätresser, och med sin moraliska granntyckt- het i övrigt hade den ej släppt tron på den ädla kurtisanen. Blanche jämför Emilie Högquist både med La Valliére och med Marion de Lorme. Hen- nes tidiga död i Turin år 1846 satte inseglet på hennes berömmelse, som kan mätas därav, att i mars 1847 Konstnärsgillet under ledning av Blanche höll en minnesfest över fjolårets tre stora hädangångna: Esaias Tegnér, P. G. Wickenberg och — Emilie Högquist. Blanches skildring av Emilie Högquist, som framför alla andra skänkt eftervärlden den apo- teoserade bilden av henne, bygger på de grella kontrasterna i hennes liv. Hon föres in i berät- telsen som fjortonårig balettelev, himmelskt skön och oskuldsfull, men uppvuxen i den fattigaste miljö och illa vaktad av en mor, som blott tän- ker på bästa sättet att utnyttja hennes utseende. Hon dyker upp på nytt igen såsom nittonåring och skaffar då Victor Ekström hans plats vid Berggrens trupp. Då han två år senare på hen- nes kallelse söker upp henne på Stallmästargår- den, är hon redan inne i nöjesvirveln. Grossören Burgman och engelska ministern tävla om hennes ynnest, och ute på värdshusgården vandrar en ung man i officersuniform, med ansiktet dolt i den gula kragen. Ekström, som av en tillfällig-