— 229 — Medvetandet om att hans berättarådra hotade att sina bidrog nog också till hans beslut att från och med 1864 överlåta Illustrerad Tidning åt paret Carlén och göra allvar av sin sedan länge planerade resa till Italien. Den kom emeller- tid ej att uppfylla hans förhoppningar. »Kanske var jag för gammal för att rätt kunna njuta av Italien, Europas skönaste land; — det behövs ungdom och sol, och jag har saknat bägge.» I själva verket ägde han ingen som helst förståelse för konst, hans naturkänsla var bunden till Sverige, och han fann det italienska folket, om vilket hans idol Garibaldi givit honom så stora tankar, förtryckt och obildat. Garibaldi själv råkade han aldrig, utan fick nöja sig med att göra bekantskap med några av hans underbefäl- havare. Till och med fyra rövarhövdingar, som han fick skåda i Neapel, blevo en desillusion: »de hade ingenting, som erinrade om den älsk- lige Fra Diavolo på svenska scenen». Resan kom därför ej att skänka honom någon inspiration. Trots sitt löfte att under bortovaron medarbeta i Illustrerad Tidning, hemsände han blott ett par ganska obetydliga skisser, och den roman med italienskt ämne, som han planerat, stannade i stöpet. I stället skrev han några ita- lienska noveller, av vilka en längre med titeln