249 togs av de försiktiga realpolitikerna, av Blanche får tillslutning på grundval av ett resonemang, som i skaldepolitisk utopism överträffar mot- ståndarnas. Hans avoghet mot ett ingripande på Dan- marks sida dikterades också av att det skulle skjuta åt sidan vad som för honom framförallt var en hjärtesak, bistånd till Polens befrielse. »För Danmark, vår frände, talar blodsbandet; för Polen, främlingen, tala blodströmmarna. Det förra försvinner i forsen av de senare.» Vid 1863 års olyckliga polska uppror hade han både i borgarståndet och i pressen påyrkat, att Sverige, om mänsklighetens röst ej kunde göra sig hörd, skulle rusta sig till »ett nytt heligt krig». Och han drömde om att vårt land tillsammans med västmakterna genom Tyskland skulle slå sig fram till Polens räddning. »Det vore en äkta riddar- strid för den rättvisaste sak, och vars följd, vars belöning bleve den skandinaviska nordens frihet och lugn och det för evärdeliga tider.» Högst av alla samtidens frihetshjältar satte Blanche Garibaldi, som efter intåget i Neapel, då man bjöd honom marskalkstavar och »miljo- ner i guld», avvisade allt och nöjde sig »med några få trän på Caprera, dem han med egen hand planterat». Blanche var undertecknare