— 251 — Sturzen-Becker till sin egen skada gjorde. Med sin naturliga frispråkighet var han ej danad till konspiratör. Han var öppen frondör och hoppa- des säkert liksom sin vän Carlén att en vacker dag kunna »rida ut på en röd häst och prokla- mera republiken». Då han i egenskap av borgar- ståndets deputerade reste till Karl XV:s kröning i Norge år 1860, förargade sig högerpressen över att det bifall, som mötte hans tal, och de ovatio- ner, som kommo honom till del, betydligt över- träffade vad som föll på den nye unionskonun- gens lott. Men ingen beskyllde honom för att ligga i maskopi med norrmännen, en anklagelse som man annars ej var njugg med under unions- tiden. Då han företog sin resa till Italien, blev han visserligen i italienska tidningar presenterad såsom Sveriges populäraste man och hövding för dess demokratiskt-liberala parti. Men han tyckes ej ens ha trädt i personlig förbindelse med de le- dande männen där. Visserligen fick han vara med om en republikansk sammankomst i katakomberna under Mazzinis ledning och intogs i en hemlig re- volutionär orden. Men denna heder torde ha kom- mit de flesta notabla resande till del, och Blanche erkände sedermera för Ridderstad, att han fått nog »av hela detta revolutionära frimureri». Även i inrikesfrågor stod Blanche främmande