Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Farmaren höll aftonbön; familjemedlemmarne och
gästerna sjöngo aftonsången. Då den sista tonen förklingat,
blef där alldeles mörkt, och farmen låg tyst och stilla i
fullmånens silfverglittrande belysning.
Blott från trädgården hördes de outtröttliga fåglarnes
jublande sång.
XVI.
Förlora icke modet!
Följande morgon var Vanheerden åter på benen. Hans
solbrända ansikte var allvarligare än eljes och icke utan spår
af trötthet. Det syntes på honom, att han sofvit ytterst litet.
Hans första steg gällde ladugården, där han tog ut sin
älsk-lingshäst för att rykta och vattna den. Sedan sadlade och
betslade han honom.
— Uppe redan så tidigt? ljöd efter en stund en fråga
från husets dörr. Hvarthän så i arla morgonstund? Det var
Jan Oosthuizen, som yttrade detta, under det han gnuggade
sömnen ur ögonen.
— Det var bra, att jag träffade dig. Jag har en sak
att bedja dig om, svarade Vanheerden.
— Nå, så säg då, hvad som ligger dig om hjärtat. Du
vet, att jag alltid gärna står till tjänst.
Jan Oosthuizen gick fram till farmaren och började
hjälpa honom.
— Jag är redan skyldig dig stor tack, började
Vanheerden.
— Visst inte! Alldeles tvärtom! Din hustru och din son
hafva vårdat mig som ett barn, då jag låg sjuk. Så det är
jag, som skall tacka, i stället.
— Nej då, det är ju hvar människas plikt att vårda de
sjuke, och dessutom var jag ju den ofrivilliga skulden till din
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
