Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 28 —
bara af längtan att få komma ut i tid och se på, när de
skulle köra i gräset med det stora, röda spektaklet.
»Du tänker slå i dag», sade han med en illmarig min,
när han mötte sonen.
»Ja,» tyckte August. »A*ill I vara med.»
»Tack,» sade gubben. »Jag ser hälst på.»
»Ja ja,» menade sonen, »när en har sitt ändå, så smakar
nog det bäst »
Och därmed gick han in i lidret och drog ut den röda
maskinen.
Under andra omständigheter skulle Anders nog ha gifvit
sonen svar på tal. Tv om sonen tyckte, att fadern lefde
för länge och inte gjorde skäl för sig, så hade fadern å sin
sida mycket väl reda på, att hade inte han velat, så skulle
sonen ha gått som dräng ännu den dag, som var. Och det
hade varit många ordvexlingar dem emellan öfver dessa olika
synpunkter på deras inbördes förhållande. Men i dag var
gubben inte i humör att gräla om småsaker. När den där
röda maskinen hade kört fast ute i åkern, eller hästen hade
skenat, eller de hvassa uddarna blifvit afbrutna på benranglet,
då tänkte gubben taga sin skada igen. Och när han
kommit ut på ängen och stält sig på pass för att titta, kände
ban sig riktigt glad, och det fast han inte fått i sig så
mycket som en kaffetår på morgonkvisten.
Det brände i honom af begär, att den stora frågan
ändtligen skulle afgöras. Anders hade stält sig vid gärdesgården,
just där den förhatliga maskinen skulle sättas i gång. Hästen
var märkvärdigt nog inte så rädd, som Anders hade förestält
sig. Han klippte med öronen, när det skramlade i
maskineriet, men för rästen var han lugn och såg ut, som om det
hela inte anginge honom.
»Det var en märkvärdig häst, som inte är rädd», anmärkte
Anders. Han kunde inte hålla sig tyst. Det måste»fram.
Sonen tittade stort på fadern.
»Jag har profkört honom, förstås,» svarade han.
Anders kände sig litet slokörad, öfver att han inte känt
till detta försigtighetsmått. Och ban beslöt att tiga, för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
