Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3(365 —
från sjön, och smälte samman ined det lugnande suset i
skogen.
Hon gick längre och längre in, tog grässtrån vid
vägkanten, som hon tuggade utan att tänka på det, och sköt
undan sjaletten, så att hufvudet blef hart, och den svala
vinden fritt kunde kyla hennes upphettade kinder.
— Johanna! hördes plötsligt en röst bakom henne.
Hon hade icke hört stegen, men kände genast igen
rösten. Hon log, som om hon väntat sig höra just denna röst
afbryta tystnaden, men rodnade icke. Och hon fortfor att
gå med hufvudet litet nedböjdt och ett stilla, skälmaktigt
leende öfver läpparna.
Men ban bann upp henne.
— Johanna, upprepade han. Hörde du inte?
Hon gick som förut, och leendet låg kvar öfver
hennes ansigte.
— Joo, svarade hon stillsamt. Nog hörde jag.
— Hvarför stanna’ du inte?
Hon skrattade till med ett kort, mjukt litet skratt,
hvilket icke tycktes passa till denna stora, kraftiga gestalt.
— Hvarför skulle jag stanna? sade hon.
Karlen såg ut, som om han inte vetat hvad han skulle
svara. Det var en ljuslett ung man, med kort skägg och
ett godmodigt, något lättsinnigt uttryck i sitt solbrända
ansigte. Han följde henne sida vid sida utan att säga ett ord.
Och när ban tyckte, att han gått där nog länge, lade han sin
arm om hennes lif.
Johanna lät det ske, utan att ens se på honom. Hon
bara gick vägen framåt i samma takt som förut, och hen-’
nes arm gled som af sig själf ned bakom hans rygg.
Så gingo de länge utan att tala. Skogen susade öfver
deras hufvuden, som böjde sig allt tätare in mot hvarandra,
och öfver mossan framför deras fötter dansade solfläckarna,
när vinden satte trädens kvistar i rörelse.
De kommo uppför en liten backe, och framför deras
ögon utbredde sig Östersjön, stilla, lugn, med sakta, rullande
dyningar, hvilka tyst och mjukt slogo mot stranden. Men
där skogen slutade, sträckte sig ett bälte af lös, fin sand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
