Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3(366 —
ända ned mot sjön. När stormen låg ]>å. kunde denna sand
hvirfla som ett skarpt, rasslande hagel in emot skogen, lägga
sig lager efter lager upp emot träden och förkväfva de
ofullgångna telningarna i deras brodd. Den kunde piska som
isbitar mot ansigtet, tränga in i ögon och näsa, och obunden
hade den farliga flygsanden i gamla dagar insvept hela
skogar i sitt förrädiska hölje och begraft resliga! träd i omätliga
sandvågor, som aldrig sjönko tillbaka. Nu föll aftondagern
mild på den lilla bugten, som i en mjuk båglinie sträckte
sig ut åt båda sidor, liksom famnande sjön, hvilken täckt af
en blåaktig dis vällustigt vaggande sina genomskinliga vågor
in öfver den jämnspolade sanden. Och rundt kring bela
bugten, där vattnet genom den mjuka, jämna sanden,
hvilken täckte hela dess botten, fått en underbar, skiftande,
dallrande, liksom smekande, ljusblå färg, hvilken drogs i grått
och violett, sträckte sig som en fortsättning på hafsbottnen
denna hvita, jämna sand. Lik en stelnad våg låg sanden
längs utmed bugten, och mot denna sandvåg välde böljorna
sakta opp, lämnande kvar, när de drogo sig tillbaka, en
smal, långsträckt strimma af siam.
Det låg en sådan underlig, ljus dager öfver detta klara
vatten och denna hvita sand, rlet var en sådan kontrast mot
skogens milda skymning i detta glittrande, hvita ljus, hvilket
tycktes samladt öfverallt i vattnet, i luften, i marken, att de
båda vandrarna stannade, liksom bländade.
Den starka flickans hufvud sjönk ned mot mannens
axel, hennes bröst flämtade. Betagen af denna naturens
bröllopsro, lät hon honom kyssa sig på mun och hals. Han
drog henne ned på den mjuka sanden, som gled undan
deras fötter, hon följde honom viljelöst. Och när månans
halfva skifva såg ned från det djupa blå och speglade sig
i det dunkla vattnet, som sakta vätte den lösa sanden, fann
den dem båda, halfrusiga, glömska af allt, öfverlyckliga i en
lång omfamning.
Öfver skogen, som är tyst och mörk, och där daggen
efter rägnet stilla droppar från grenarnas barr, hvilar
Augustinattens månglänsande skymning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
