Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3(453 —
hade släppt kvinnornas händer, i en lång rad gingo de alla
i hvar andras spär, och den ensamme sjuttonåringen liade
länge sedan glömt att han önskat sig en Hicka på hemvägen.
Kvinnorna klagade, att den hvassa snön sårade deras bara
ben under kläderna, ocli för att ej händerna skulle stelfrysa,
måste de upprepade gånger stanna och slå i hop armarne
öfver bröstet. Men på samma gång dröp deras hår af svett,
och bröstet häfde» af den oerhörda ansträngningen att vada
fram genom snön. Samtalen afstannade. Ingen hade längre
ett skämtsamt ord eller ett uppmuntrande tillrop för sin
närmaste kamrat. Tysta gingo de fram, medan blåsten piskade
dem från venster, och snön lade sig i små högar öfver axlar
och hufvud, skägg, ögonbryn eller hår. De gingo envist och
i säfligt tramp, städse vidare. Den muntra leken med
elementerna hade förvandlats till ett segt. ihärdigt arbete för
att nå land, och det fanns icke en. som icke kände, att de
arbetade för lifvet.
Till sist stannade skaran’ och en af männen framtog
sin klocka. Med svårighet lyckades man genom att tränga
sig tillsammans och bilda skydd mot vinden och få eld på
en stryksticka. Vid skenet af denna såg urets egare, huru
länge de gått. Och hans röst lät tjock, när han svarade på
de andras frågor.
— Klockan är snart tre, sade ban. Vi ha gått i
mycket mera än två timmar.
Med förtviflans visshet förstodo alla att de gått vilse.
En förfärlig skräck bemäktigade sig dem. De stodo
hopkrupna i en ring, med ryggarna vända utåt, som när hästar
flocka sig tillsammans i ångest, då åskans buller väcker
fasan för döden i deras blod En af kvinnorna satte sig ned
i snön. Hon slog schalen om ansigtet och grät högt.
— Jag orkar icke gå längre, sade hon.
En af männen lutade sig ned öfver henne.
— Gråt inte, sade ban. Det tjänar ingenting till!
Hon lutade sitt hufvud mot den talandes knä, och utan
att se upp, sade hon lågt:
— Du vet, hur det är med mig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
