Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3(454 —
Det blef ett ögonblicks tystnad, hvilken bröts af
ynglingen.
— Vi tänkte gifta oss till våren, sade ban som en
förklaring.
Det kom intet hånande ord eller skämt ens från de
båda andra flickorna, vid denna bekännelse. Men hennes
närmaste och en annan af karlarne lyfte henne opp.
— Vi måste gå, sade de. Annars förfrysa vi.
Och de gingo vidare med vinden på venstra sidan i
det envisa hoppet att ftnna land.
Land, så att man kunde leta sig till, hvar man var.
Land, så att åtminstone ett träd eller en nedsnöad buske,
en sten, som de kände igen, eller en backe, hvars rundning
var dem bekant, kunde gifva dem förnyade krafter att gå
vidare. Men de funno ingenting. Ingenting annat än djup
snö, där hvarje steg tog bort den sista resten af deras
krafter och där hvarje nytt ras, som störtades ned af den vilda
stormen, skvallrade om den graf, som med förtviflans
visshet skulle nedbädda dem alla.
Och som människor, hvilka kämpa lifvets förtviflade
kamp, utbröto männen i förbannelser och kvinnorna i
jemmer. Männen förbannade den stund, då de tagit kvinnorna
med sig, och kvinnorna klagade att de förlitat sig på
männen. Den ensamme sjuttonåringen grät som ett barn, ur
stånd att förstå det vilda raseri, som utbrutit omkring honom.
Hvems var felet? Hvem hade narrat dem ut på denna
farliga färd? Hädelser och vilda ord ljödo genom stormen,
som oupphörligt fullföljde sitt verk och slungade ned
snömassor, som om den egt ett osynligt haf att ösa dem ur.
Och medan de vilsegångna gingo vidare, städse i samma
riktning, tystnade de vilda orden på deras läppar. De glömde
bort, att förbittringen öfver deras öde lagt onda ord på
deras tungor, och när den stora tröttheten kom och de signade
ned i snön, sökte paren åter hvarandra, och den
olyckligaste kvinnan af dem alla lade armarne om den långväxte
ynglingens hals, som om de vid sommartid suttit allena ute
i den gröna hagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
