Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 9 —
— Jag får väl kyssa dig ändå, sade ban.
Hon svarade ingenting, nickade bara med hufvudet och
smög sig närmare intill honom.
De hade kommit upp på backen och sågo nu Jonas på
afstånd framför sig. Karin kastade armen om Jans hals,
kysste houom igen med ett leende på läpparna och vred sig
sakta undan hans arm.
— Pojken kan få se oss, sade hon.
> Och med ett hopp knuffade hon till honom och bör-
jade springa utåt vägen. Han sprang efter, och i full fart
hunno de upp kreaturen och gingo sedan vidare i sakta
lunk, varma och andtrutna, medan koskällorna pinglade, och
den lilla bäcken nere i dälden med ett porlande ilade fram
öfver stenar och granrötter.
Karin hade varit på gården i sex år, och de hade alla
gått, som om de varit ett, lyckligt ocli snabbt, som tiden
går, när man själf är ung, lycklig och arbetsmunter, och alla
dessa åren hade varit som en varm kärleksdröm, först
aflägsen och omedveten, sedan närmare, verkligare och fullare,
när Jan själf började tala till henne och säga henne, att han
höll af henne, och att de nog en gång skall sätta bo
tillsammans, fast han var en rik bondson, och hon bara en fattig
torparedotter.
Och arbetsdagarna gingo hvarken tyst eller sturigt.
Flickorna togo sina spinnrockar och flyttade sig in i stugan
till gamla moster, matmoderns mor, och så gammal hon var,
sjöng hon för dem dagen i ända om Rosendal, som var borta
i sju långa år och kom igen till sin brud, som varit honom
trogen, eller om vallflickan, som kvad visan för kungen, så
att han själf satte henne gullkronan på, eller om Hertig
Fröj-denborg och fröken Adelin:
De lade de liken alt uppå eii Mr,
Och fruar och jungfrur de krusa deras hår.
De lade de likeu alt uti en graf,
Där. sofva de sött till domedag.
Det växte en lind uppå bägge deras graf,
Hon ståndar där grön till domedag.
Gernandts Folkbibliotek. II.
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
