Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men omöjligheten att lyckas var alldeles för påtaglig.
Jättebilor skulle icke förslå mot denna is, hvilken kunde
burit arméer, och de arbetaudes annar sjönko maktlösa ned.
Själfva naturen tycktes motsätta sig framgången af
deras plan. Som en mur reste den ett obetvingligt öde mot
deras ansträngningar, och vidskepliga, gripna af en
dödsfruktan, som gjorde dem blekare än liket, hvilket låg aftäckt
i den skumma dagern, satte de sig ned på slädarna och vredo
händerna af förtviflan.
— Gud bättre oss, sade Jon Persson, hvar ska’ vi göra
af honom?
Karl Axelsson kved som ett barn, och de andra måste
vakta honom, för att han ej skulle springa sin väg. Erland
satt tyst och hackade mekaniskt med yxhammaren mot den
bara isen.
Den döde hade plötsligt blifvit en farlig man Han
var icke längre ett oskadligt lik, han var en fruktansvärd
fiende. Hade de i lifvet önskat hans död, så önskade de
honom nu bort. Med ond vilja hade de kastat sig öfver
honom, och utan misskund tagit hans lif, men där ban nu
låg, kall och orörlig, med i kölden redan stelnade lemmar
och ansigtet betäckt af fruset blod, ur hvilket det ena ögat
glasaktigt stirrade fram, tog lian hämd på sina mördare, en
omedveten fasaväckande hämd, hvars marter voro värre än
dödens.
Gripen af en vanvettig fruktan, gick Karl Axelsson
fram och höljde öfver den flik af täcket, som, när Erland
sprang af lasset fallit undan.
Då reste sig Erland opp och pekade utan att säga ett
ord mot norr. Genom skymningen syntes liksom täta moln,
hvilka närmade sig, springande öfver den snötäckta isen. De
vältrade sig öfver hvarandra, tornade upp sig och smälte
bort i mörkret i en halfcirkel. Men de närmade sig
oaflåtligt. Vinden hade vändt, och tjockan rusade in ifrån hafvet.
De tre männen blefvo åter modiga. Denna tjocka,
hvilken skulle fördröja dagningen ännu ett par timmar, kom,
som om ödet beslutat att hjälpa dem helbregda hem. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
