Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 83 —
satte sig åter upp på slädarna, och i det han svängde ined
piskan, ropade Erland:
— Vi hafver honom utmed en sjöbod.
De funno en smal väg i snön som de följde. I halft
sken gick det öfver isen. Piskorna hveiio, och de små
hästarna ilade frustande framåt. Omkring dem tätnade
dimman, och bakom dem syntes den redan aflägsna sig,
betäckande nya vidder med sitt ogenomträngliga dunkel.
Det var en färd för lifvet. Det knakade i de långa
träslädarna, och mera än en gång tornade en släde mot snöns
kant och hotade att välta. Men framåt gick det i samma
fart, ännu fortare. Ansträngande hvarje nerv, sträckte de
tåliga djuren ut i galopp, och som rasande slogo de körande
med sina korta piskor.
Där vägen svängde upp mot land, stannade de vid en
liten sjöbod. Halft begrafven i snön låg den ett stycke
undan från vägen, dess dörr stod öppen och fyld med snö, på
månader hade ingen mänsklig fot trampat dessa drifvor, som
hopat sig famnshögt.
Utmed denna sjöbod lade de liket i sjön. De togo
bort täckena, och barhufvad, klädd i sin vanliga drägt,
hvilade Olof Larssons misshandlade kropp i den lösa snön,
hvilken som en kall, hvit våg sjönk undan för tyngden. Med
ett bräde ur vagnen öste Erland snö öfver den döde, och
sedan de, så godt sig göra lät, utplånat spåren, körde de
åter ut på sjön för att i förbifarten inlämna posten vid
Stora Rör.
När de åkt en stund, märkte de, att Karl Axelsson
var borta. De höllo inne hästarna och ropade. Men intet
svar kom, och i dimman var hvarje letande fruktlöst. Den
lättnad, som de känt efter den dödes undanskaffande, försvann,
och åter smög sig förskräckelsen öfver de båda männen, hvilka
åkte ensamma i de tomma skrindorna.
Karl Axelsson hade hoppat af den bakersta slädan,
så fort de åter kommit i gång. De löften, ban fått om
penningar och säd, hade icke förmått lugna honom. Bränvinet
hade under denna förfärliga natt dunstat bort, och de scener,
han upplefvat, spökade nu skarpt och skrämmande i hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
