Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 110 —
svaga tankar. Hela ti<len hade han tänkt att hoppa af för
att blifva kvitt dessa män, hvilka ledt honom som ett
viljelöst djur. Men lydig som alltid, hade ban följt dem, till
dess att kroppen var gömd. Då klack det till i honom som
ett plötsligt beslut, och utan att låtsa om det för någon, gled
han sakta ned utmed slädans kant ocb försvann i mörkret
Ångern grep honom, ocli med grofva, ovana fingrar strök
ban undan de stora tårar, som föllo utför hans orena kinder.
Han gick upp i land, så långt bort från sjöboden som
möjligt, och med ängsliga steg gick hata vägen, som ledde till
stugan, där han bodde. Hustrun var väl rädd; att det hade
händt något, tänkte han, och hvad hon och barnen hade att äta,
visste han inte. Men han kände på femtioöringen, som låg
kvar i lickan. Den var ett försvar för honom, tyckte ban,
och hardt nära en tröst.
Erland och Jon Persson körde vilse i tjockan. I två
timmar foro de i ring ute på den vida isen. Deras lemmar
värkte af trötthet, hästarna drupo af svett, och rundt
omkring dem växte mörkret, hopande sig öfver dem, som om
det velat behålla dem för evigt, liksom osaliga andar, irrande
omkring på denna oändliga slätt af snö.
Jon Persson trodde, att den döde förgjort dem. På
fullt allvar framkastade ban denna tanke, och Erland sade
emot honom. Men inom sig trodde ban detsamma, och
sägnerna om onda andar, som fara i luften, kommo på deras
läppar och utalades i hårresande fabler, hvilkas källa var
deras egen ångest. Äfven dimman, som nyss gifvit dem mod,
blef nu en fiende, värre än någon af de föregående- Ty
den kom, när deras krafter voro uttömda, ocli all spänstighet
var försvunnen.
Icke ett ögonblick vågade de hålla stilla. Öfverallt
fruktade de vakar i denna is, hvilken de nyss med anlitande
af gemensamma krafter icke mäktat genomliugga. Men icke
desto mindre manade de på sina uttröttade djur, förtviflade
öfver att icke nå ett slut på denna färd, uuder hvilken den
döde föi-följde dem, tagande till hjälp alla vattnets och
luftens osynliga andar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
