Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 11’) -
Men värst af allt var skrofvet, som var läppadt af alla
möjliga sorter frän stycken af bruna ocli gula utländska
träslag ända till simplaste svenskt furu. Däcket var så ruttet
ocb skört, att skepparen kunde stampa igenom, när ban blef
ond ocli med fötterna ville betona ett svärjande
sjömans-kommando.
Nu låg den i hamnen och red för ankarketting. Så
fort en v fig höjde eller sänkte det gamla skrofvet, suckade
det med ett skarpt knarrande ljud, och när vinden blåste
genom dess nakna rår och vanter, gnisslade det i den klara
sommarluften, som om höstvindarna börjat sitt arbete och
gjort sjön osäker. Masterna pekade tafatt uppåt, ocli bela
skeppet såg så anlupet ut, som om det hade legat i hamn i
många år ocb aldrig skulle kunna komma ut igen.
Det var ingen, som höll på den gamla barken, ingen,
utom ägaren, som var rik och snål, men inte förstod sig ott
tecken på sjöfart. Ocb en vacker dag gick skepparen in på
kontoret för att tala förstånd vid redaren.
Redaren var en gammal bonde, som slagit sig på
sjöaffärer och hade åtskilliga skutor, barkar och briggar, hvilka
seglade med frakt rundt omkring i Östersjön. Han satt i
ett litet mörkt kontor, som vette åt en bakgård, och hade på
pulpeten framför sig några böcker, fullklottrade med
besynnerliga tecken och bokstäfver, som ingen annan än redaren
själf kunde förstå. När skepparen kom in, satt ban just
fördjupad i beräkningar. Han såg inte upp, utan antydde med
en nick åt den andre att taga plats.
Efter en stund tog han en sanddosa, som låg framför
honom på bordet, slog ut en duktig hög i boken, där ban
ritat sina tecken, hälde alltsammans försigtigt tillbaka i dosan
och lade boken ifrån sig.
— God dag, kapten, sade han.
Han kallade nämligen alla sina skeppare för kapten,
dels för att uppehålla vänskapen, dels för att stärka sin egen
själfkänsla. Ty det smickrade honom att få kommendera
kaptener.
»Kapten» var en lång, mager karl, klädd i skinntröja
ocb sjöstöflar. Han hade en lång, senig hals, på hvilken ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
