Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 259 —
tyckes med sin storhet stundom liksom vara nog för dem,
hvilka ej hafva annat att lämna än hvarandra ocli sitt eget
fattiga lif.
Det sägs, att den, som dör af ålder ocli trötthet efter
ett lif af kroppsligt släp, vet när döden nalkas. Och när
solen sjönk bakom bärget, vinkade den gamla kvinnan sin
dotter och sade:
».Tag vet, att jag liar icke många timmar igen. Men
du skall inte vara rädd att vara ensam med mig.»
Och sedan hon en stund sett sig omkring, som om hon
fruktade något, tillade den gamla:
»Du skall inte släppa in någon främmande i kväll.
Jag tycker, att nu skall här inte finnas någon annan än du
och jag.»
Dottern hade inte trott, att moderns sista stund var
så nära, men hon trodde hennes ord. Och i det hon gick
ut och stängde dörren, svarade hon:
»Det skall bli, som I vill, mor. Här skall ingen
främmande komma in.»
Det föll icke den gamla dottern in att känna fruktan
för att vara allena med en döende. Det var henne som en
stor underlig högtid, hvilken kom vid slutet på deras stilla
jul. Hon drog ej ens ner gardinerna för fönstren, utan den
hvita vintermånen, som stod rund öfver den gnistrande snön,
kastade fritt sitt klara skimmer in i det låga rummet. Sakta
och utan att tala skötte dottern dagens sysslor. Stilla gick
hon fram ocli åter förbi sängen, där den döendes insjunkna
ansikte låg blekt i månskenet mot den nötta kudden. Och
när hon slutat sitt arbete, satte sig den yngsta af de båda
gamla midtemot bädden, väntande, att döden skulle komina.
Hon kände sig till mods, som 0111 hon satt där för att lära,
hur hon själf en gång skulle sluta sina ögon till ro.
Då såg den döende upp ocli sade:
»Jag känner mig så kall, och jag svettas på ryggen.»
Dottern nickade.
»Då kan mor vara viss om, att döden är nära.»
Hon sade det i en ton, som om hon lofvat den döende
modern tröst. Och utan att flytta sig från sin plats, satt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
