Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 279 —
klippan och sett Polstjärnan styra kurs in mot land.
Samman med de andra hade hon störtat ned i båtarna och rusat
ombord för att trycka de hemvändande männens händer.
Hon hade sett modern blekna och vackla och fadern lyfta
henne på sina kraftiga armar och bära henne ned i ruffen.
Så hade hon stått i väntan med de andra, till dess att det
hela var förbi och lättnadens suck, som steg ur hvarje bröst,
spred solsken i alla ögon omkring henne. Då hade hon vågat
sig fram med den fråga, som bela tiden bränt på hennes
läppar. Hon hade frågat lugnt och likgiltigt, som om hon endast
frågade för att ha något att säga, och hon hade fått ett lika
lugnt och likgiltigt svar tillbaka, Ingen hade för öfrigt
kunnat gifva något verkligt besked. Det var ju alldeles
naturligt, att ingen visste något. Och när frågan var framställd,
och det icke fans något, mer att tillägga, då hade Märta följt
modern, när hon blef buren hem, och bela dagen hade gått
med sysslor och stök och omsorger om den lille brodern,
hvilken blifvit född på sjön, och som låg och skrek och sof om
hvartannat i den klumpiga vaggan, där hon och syskonen
bela raden i tur och ordning hade sofvit sig till krafter och lif.
Som i en dröm hade allt detta glidit henne förbi, och
när det blef afton och lugnt, när modern och fadern sofvo
i kammarens stora säng, och den nyfödde tystnat i
skymningen af de sänkta rullgardinerna, då hade Märta icke gått
upp för den lilla trappan, som ledde till hennes rum på
vinden, utan hon hade smugit sig ut i den ljumma
sommarkvällen för att i ro få grubbla öfver den fråga, som ej
lämnade henne någon ro.
Hon satt nu stilla och såg ut. mot hafvet, som i
skummande bränningar bröt sig mot ön. Vinden blåste med
oförminskad kraft, och ute på skären kunde man skymta det
hvita vattenskummet, som sprutade högt i luften.
Men Märta kända icke blåsten, fastän den med bela sin
styrka blåste rätt in emot hennes kropp och slet hennes
kläder i oordning. Hennes ögon stirrade kallt och klart mot
horisonten, som ville de genomtränga dunklet, och hon upprepade
för sig sjelf svaret på den fråga hon gjort: om någon hade
sett Delphin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
