Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Kejsarens mandata och Hertig Georgs af Sachsen bref till Luther.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kejsarens mandata o. Hertig Georgs af Sachsen bref till Luther. 75
lighet, än att han en gång tryckt dem i Söderköping, men att han
nu icke kunde upprepa tilltaget.
Tillsvidare torde det således vara riktigast att besvara frågan,
huruvida de ifrågavarande skrifterna blifvit tryckta i Söderköping
eller icke, med ett: non liquet.
För min del är jag mäst böjd att betvifla det.
Anjou har också den uppfattningen, att de icke tryckts: »Innan
de ännu voro lagda i press, hade konungen förnummit Brasks
afsigt att trycka nyssnämnda skrifter» (Ref:s hist., I: 174).
Skriftväxlingen är likafullt af stort intresse, och icke minst såsom ett
intyg bland många om konung Gustafs okufliga viljekraft och
fasthet; tonen i den stormodige och för öfrigt kraftfulle biskopens
svar utvisa ock till fullo, att han insåg, med hvem han hade att göra.
Men hvilka voro dessa tyska aktstycken, som förmådde sätta
så stora krafter i rörelse i vårt land? Därom har veterligen ingen
uttalat sig.
För bestämmandet af kejsarens »mandata» hafva vi intet annat
att hålla oss till än tidpunkten; ingen häntydan om innehållet är
bekant. Närmast till hands ligger att gissa på Worms-ediktet af
den 8 maj 1521, eller möjligen Ntirnberg-ediktet af den 18 april
1524, i hvilket det förra också är intaget, och som således kunde
passa in på pluralformen »mandata». Detta är enligt benäget
meddelande den bekante kännaren af reformations-historien och
utgifvaren af Luthers skrifter D:r Enders’ i Oberrad mening.
Worms-ediktet, som af kejsaren själf benämnes »Mandato, borde hafva
tjänat Brasks ändamål bättre ensamt än i förening med
Nürnberg-ediktet, hvars senare del tillika handlar om vissa besvär mot den
påfliga stolen, hvilka borde behandlas på den blifvande riksdagen i
Speier. Denna del kunde ju likväl af Brask efter behag uteslutas.
Att någon antydan om sådana besvär icke ingingo i den svenska
öfversättningen kan man ock sluta till däraf, att konung Gustaf
just med stöd af det då spända förbållandet mellan kejsaren och
påfven sökte göra mandaternas äkthet misstänkt: »ther oss dogh
vel vetherligit ær hurw Keyseren oc paffwen hafifue sigh tilsam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
