Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bellmansdikten i Danmark. Föredrag i Göteborgs Kongl. Vet. o. Vitterhetssamhälle. Af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bellmansdikten i Danmark, 29
träffande likhet.» Molbech gör gällande, att Bellman icke blott är
den främste af alla svenska skalder (när måttstocken blir
’öfvervägande förtjänst i en särskild diktart), utan också den ende
fullkomligt originelle och nationelle, kanske också den, som hittills med
högst genialitet brutit poesien en egen bana i svenskt tungomål,
om ej vid hans sida skulle kunna sättas en ung skald (Atterbom).
Molbech uttalar vidare i anslutning till Arndt, att denne
sällsynte och underbare sångare visat, hurusom den ideela skönheten
kan hämtas från lifvets lägsta krets såväl som från de högsta
regioner; med poesiens trollmakt förvandlar han de smutsigaste
krogar till leende boningar för sångens och glädjens gudomligheter,
oanständig är han blott för dem, som af brist på komiskt sinne
eller olämpligt pryderi missförstå honom. Låg är den natur han
skildrar, men han har framställt den i hela sin låghet, visserligen
poetiskt idealiserad men icke utsmyckad med någon förförande
färgglans, egnad att nära en fördärfvad inbillningskraft. — Om
poesien bör stiga ned till en så låg sfär besvarar Molbech med den
genfrågan om en Rembrandts, en Teniers, en Ostades, en Gerard Dows
m. fl:s arbeten äga något konstvärde. Men tillägger han — Bellman
har framför dem, att han ej ville vara blott efterbildare af en natur,
kall, prosaisk, torr och utan idealitet; en varm fantasi gjuter ett
i friska blandade färger blomstrande lif öfver hans målningar; och
Molbech vill häldre sammanlikna honom — på grund af den bittra
ironien öfver lifvets uselheter som ofta framträder — med Hogarth,
hvars karrikatyrer under den komiska slöjan gömmer en högre
betydelse än de nederländske målarne.
[Denna M:s jämförelse med Hogarth — som äfven framträder i
Adlerbeths yttrande i svenska akademien 1791 och som ej ens varit
Bellman själf i senare år främmande — träfifar dock icke. Ty i
grunden råder dem mellan en väsenskillnad. Hogarth är i sina
skildringar ur det engelska hufvudstadslifvet, sina bildserier (en
skökas lif, en liderlings lefverne eller ett äktenskap på modet)
framför allt en bitter satirisk moralist. Han vill med sina taflor
väcka, uppskaka, förbättra människorna, skildra lastens straff och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
