Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till kännedomen om de under Gustaf III herskande estetiska åsikterna. - III. De estetiska åskådningarna vid universiteten. Af Gustaf Gjörloff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96 Gustaf Gjörloff,
reglor, ägde han icke något annat mönster att efterfölja än blotta
naturen, men att måla honom var Shakespeare en mästare, eller
rättare ett inimitabelt original . . . Emellertid händer det honom
som oftast ... att det fulaste och osmakeligaste står bredvid de
största skönheter». I Upsala tidningar för 1777 finnes en uppsats:
»Anecdoter om den engelska poeten Shakespear», som mar^på grund
af såväl stil som innehåll med stor sannolikhet kan tillskrifva
Neich-ter, ehuru inga direkta bevis härför finnes. Många af Shakespeares
skådespel kallas mästerstycken och skalden själf finner författaren
vara en man med sällsamma egenskaper, öfver hvars »eld och
sinnestyrka» man måste förundra sig. Särskildt är han lycklig i sådana
karaktersteckningar som Hamlet, Macbeth, Kung Lear och Falstaff.
Deras passioner och själsstrider säger Neichter vara djupt kända
och skildrade med sanningens skärpa. Men å andra sidan ogillar
han de många »parodoxala tankar, där en lekande inbillningskraft
ofta sväfvat utom sanningens gränser». I sitt inträdestal i
Vitterhetsakademien uttalar han sig ännu mera positivt berömmande.
»Homeros och Shakespear», heter det, »kände inga andra reglor än
naturens och sitt eget snilles drift. Det är lätt att upptäcka fläckar
på deras spegel . . . Men olyckelig den, som endast ser felen och är
blind eller känslolös för det majestät, den sköna och rika natur,
som blir alla tiders förundran och alla skalders stötesten . . . Man
kan likna dessa skalder vid ruinerna af Balbeck och Tadmor, som
ännu i sin ödemark midt bland förödelsen väcka en större vördnad
än våra hufvudstäders nya palatser. Då de sednare förråda ett
sträfvande att vara hög, utan förmåga att blifva det, ser man de förre
med sina brutna och hopafallne colonner ännu upplyfta själen och
aftvinga henne förundran och bestörtning. Det är samma skilnad
emellan Homeros och Shakespear samt vår tids så fina, läckre och
afmätte rimmare som emellan Gollonnaden på Louvren och ett litet nytt
och utsmyckadt Lusthus i en af våra trädgårdar. Golonnaden torde
bära många märken af tidens våldsamhet, vårdarens vårdslöshet,
men. vi hafve dock svårt att frikalla denne Domarens smak från
Si-baritisk uselhet, som föredrog det nya Lusthuset för den bräckliga
Golonnaden». Detta är uttalanden som man skulle vilja förlägga
till en långt senare tid, det är en fördomsfrihet, en själfständighet,
ett förstående af snillets rätt till fri verksamhet, till obundenhet af
trånga hänsyn, till skapande lif utan några förlamande
skolmästareformer, det är en originalitet och en frihet från auktoritetshänsyn,
som man knappt skulle väntat finna hos en skytteansk professor i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
