Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till kännedomen om Kellgrens studier. Af Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bidrag till kännedomen om Kellgrens studier. 23
akademiska prisfrågan Vore människan lyckelig ar e, om hon
förut-såge sitt öde i verlden?1, bär genom sina citat ur Cooks nyutkomna
resebeskrifning, Maupertuis ’Essai de Philosophie Morale’ och
Lillie-stråles Pope-öfversättning vittnesbörd om den vexlande arten af
förf:s dåvarande lektyr.
Sin egentliga berömmelse i Stockholms-Posten vann Kellgren
såsom litteraturgranskare och författare af små lättsmälta estetiska
eller populärfilosofiska uppsatser. Det äldsta bevarade alstret i denna
väg af hans penna torde vara hans i Samlade Skrifter intagna Tal
om satirens vederstygglighet, som enligt K&k-brefvet redan under
Åbo-tiden hållits i Aurora. Redan i detta tal framhäfvas som
mönster Boileau, Pope, Voltaire och Thomas, de estetiska teoretici som
anlitas äro Batteux och Baumgarten, och de olyckliga poetastrarne
Bagers och Brunkmans namn befinnas redan här vara nitade vid
skampålen. En hel del omdömen i talet klinga som preludier till
långt senare återkommande estetiska uttalanden af Kellgren, t. ex.
en sats sådan som den, att »det, som är högt för Miltons landsmän,
är underligt och öfverdrifvet för Voltaires läsare»2, eller det
försiktigt framkastade tviflet på möjligheten af en religiös poesi
(»Passio-nerne äro de eldsvingar på hvilka en Poet plägar lyfta sig öfver
det låga och medelmåttiga; men hvem vet icke, att Christendomen
ålägger ett fullkomligt förqväfvande af våra passioner»). Redan under
Åbo-tiden var sålunda hufvudriktningen af Kellgrens estetiska
uppträdande bestämd. För en större allmänhet framträdde han
emellertid först under Stockholmstiden som estet och vitter granskare
med de af Sylvan (i Samlaren, 1896) skildrade förstlingskritikerna i
Dagligt Allehanda. Hudflängning af poetastrar, dyrkan af Voltaire,
citat ur Youngs satirer, beröm åt Helvetius, alla dessa redan i hans
första lärospån mötande drag äro betecknande för arten af den
Kellgrenska kritiken, som snart nog i större dimensioner skulle
uppträda i Stockholms-Posten och där blifva så fruktad, så ensidig, men
så välgörande.
* Ännu bristande utredning om Kellgrens verkliga andel i
Stockholms-Postens estetiska artiklar och litterära kritiker hindrar mig att
1 I Vitterh. Ak. Handl, 4: 1—21.
2 Han medgifver emellertid samtidigt, att »det, som är behagligt hos
Fransosen, är matt för Engländaren», och sluter till sist »att det enda sanna, som är
sagdt i detta mål, är det gamla ordspråket: Hvar och en har sin smak». Det
är, som man ser, ett tidigt uttryck för samma tanke, som sedan återkommer i
Om skadan af en uteslutande smak (ur svarstalet i Sv. Ak. till Celsius, 1786).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
