Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oscar Wieselgren, Samuel Olof Tilas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 Oscar Wieselgren
I lika grad kännetecknande för Tilas personlighet som dessa
dikter äro de, där han direkt besjungit det ämne, som man så ofta
möter som en integrerande del i hans poetiska alstring: kärleken.
Men hans ämneskrets är i stort sedt helt och hållet densamma, som
man möter öfver allt i rococons erotiska poesi. I ett afseende
bildar han dock ett undantag; hos honom saknas nämligen så godt som
fullständigt det drag af tvetydig faunhumor, som eljest nästan alltid
blickar fram äfven hos de allvarligare bland tidens kärleksdiktare.
Detta kan naturligtvis bero på, att Bergklint uteslutit eventuellt
existerande dikter af detta slag. Men tonen hos Tilas är vanligen
icke sådan, att man föranledes att tro, att han haft alltför många
dylika alster på sitt samvete. Det var ju tidens modestil — någon
annan form för humor än det sexuella skämtet kunde 1700-talet
knappast tänka sig — och möjligen har äfven Tilas någon gång
skattat åt denna allmänna jargon. Men troligt är, att man vida
mera kommer hans personlighet nära i de dikter, som Bergklint
bevarat. De utmärka sig icke genom någon originalitet; tvärt om
finnes det knappast något af de motiv, han upptagit, som icke i
talrika variationer återgår i tidens diktning. Men likväl få de ej
sällan ett drag af individualitet, ej genom ämne eller behandling
utan genom den fina, nästan spröda känsla, som genomgår dem —
samma känsla, som vi förut mött i Tilas naturskildring. Detta
förlänar ofta de gamla motiven en ny friskhet. Ett af dessa ofta
behandlade ämnen är omöjligheten att undfly kärlekens makt och den
glädje, som dess välde trots allt för med sig. Det har i äldre fransk
diktning sitt typiska uttryck i refrängen till Benserades Stances à
T Amour:
A 1’Amour ön resiste en vain,
Qui n’aima jamais, aimera demain.
(Oeuvres de M. de Benserade, Paris 1698, I, sid. 234).
och har senare upptagits — för att välja ett exempel bland många
— af Jean Baptiste Rousseau i en af hans kantater, Le triomphe
de 1’amour (Oeuvres, Londres 1753, vol. I, s. 282), där han först
besjunger det ensliga lifvet i sånggudinnornas sällskap, men likväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
