Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök, Per Elgströms romantiska poesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Per Elgströms romantiska poesi 131
Hans anlet böjes glödgadt emot Hilmas,
en torstig kyss på deras läppar brinner,
hvars varma fläkt i hvarje nerf sig tränger,
och Känslan stammar half qväf dt: »Dig jag älskar.»
Om en annan erotisk situation i samma dikt heter det:
Nu, drucken, han den tända droppan suger,
och lågor bryta fram till hvarje fiber,
och för hans syn ett magiskt mörker samlas.
Han stapplar »Hilma» — — — — — —»
I Sapfos ode återfinner man alla dessa föreställningar; i
öfversättning lyder dess hufvudställe ungefär så: "Ty så snart jag ser
dig, kväfves min röst, min tunga domnar, en fin eld löper in i
ådrorna, det mörknar för mina ögon och dånar för mina öron; svetten
strömmar ner, en darrning skakar hela min kropp, jag nedsjunker
andlös." Visserligen skulle liknande skildringar kunna uppletas
äfven på annat håll, men att Elgström särskildt väl känt Sapfo,
bestyrkes däraf att han under vårterminen 1809 till
Auroraförbundets täflingar inlämnat en öfversättning af Sapfos oder.1
De flesta element, som ingå i "Sigvarths" höglitterära, i första
ögonblicket nästan förbluffande stil, torde härmed ha förklarats.2
Och dock återstår ett visst intryck, som icke förmedlas af någon
bland de anförda förebilderna. Det djärfva hopandet af bilder,
koncentrationen i skildring, det oförfärade sammanförandet af ganska
heterogena ting — allt detta har visserligen i någon mån påpekats
redan i Elgströms tidigare diktning, men i "Sigvarth" ha dessa
drag fått en utveckling, som synes förutsätta en befruktande
påverkan från något håll. Det synes mig vara hos Shakespeare som
en sådan bör sökas. Parafrasen af grafscenen i "Romeo och Julia"
visar, att Elgström ingående sysselsatt sig med Shakespeare. I
"Sigvarth" har fantasien en glöd och fart, bilderna en brokighet,
1 Se Böttiger, Auroraförbundet, s. 217.
2 Det skulle möjligen kunna tilläggas, att det rikliga införandet af änglar
och andar i slutet af dikten erinrar om Jean Pauls talrika episoder af detta
slag, inlagda i hans romaner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
