Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Mortensen, Runebergs förebilder än en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158 Johan Mortensen
Det har fordrats ett arbete från trettonhundratalet ända fram
till midten af sextonhundratalet, innan den antikiserande tragedien
stod färdig. Först hafva italienarne arbetat därpå ända till slutet
af femtonhundratalet och sedan vidtaga fransmännen från
sistnämnda sekels början.
Den tyska nyantiken förutsätter omkring ett hundraårigt arbete
af tysk filologi, innan den är färdig att intränga i litteraturen och
göras bekant för folkets bredare Iag. På samma sätt förutsätter
göticismen och användandet af de fornnordiska ämnena i
skandiva-visk litteratur ett arbete på ett femtiotal år af tyskar, engelsmän
och skandinaver, innan problemet tillnärmelsevis är löst. Och
dylika exempel kunna mångdubblas.
Hvad nu realismen beträffar, har den förekommit under alla
tider, men den changerar högst betydligt. Hvari består då
realismen, om man bortser från alla de slagord, hvarmed den vanligen
karaktäriseras, och i stället endast fäster sig vid dess konstitutiva
egenskaper och reducerar den till dess enklaste formel? Man torde
då kunna karaktärisera den som den konstform, hvarigenom illusion
gifves åt en viss fantasibild. Fantasibilden kan för öfrigt vara
hvilken som helst. Det kan vara en af de lustigt skämtsamma
idéer, hvarmed Aristofanes gisslar det ateniensiska samhällslifvet.
Det kan vara en religiös idé eller ett helgons mirakelhistoria. Det
kan vara en spökhistoria eller en serie af äfventyrligt ridderliga
bragder eller en allegori, genom hvilken skalden vill meddela en
politisk eller moralisk lärdom. Illusionen består däri, att denna händelse
eller idé, som kanske i sig själf är högst osannolik, genom ett visst
manér eller framställningssätt, förefaller oss som fullt verklig, så att,
om konstnären riktigt förstått sin sak, vi tro, att den ej blott är
möjlig utan tilldragit sig. Intet kan vara mera osannolikt än de
händelser och äfventyr, som Swift berättar i Gullivers resor, men
han berättar med sådant mästerskap, att vi tvingas att tro därpå.
Denna illusion kan åstadkommas på flera olika sätt, och jag kan
här antyda endast det väsentligaste. Ett af de konstgrepp, som
användas, är att författaren bortvänder vår uppmärksamhet från de
svaga punkterna (de mest osannolika) i sin framställning, vanligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
