Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Studier i Almquists ungdomsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Studier i Almquists ungdomsdiktning 133
utan att vara två; den inre kärnbeskaffenheten är uppslukad, osynlig,
okänbar, ej till. Då är här ingenting framföre i inre mening — altså
»innanföre». Det är ingen Sol öfver Lifvet.
Det är ju tydligt, att dessa något oklart formulerade tankar gå
tillbaka på Schelling. I berättelsen om Dianusa har Almquist
tydligen velat åskådliggöra det andra fallet, då en person gått upp
i "omgif v elselif vet", i den omedvetna naturen, och därigenom
upphört att vara "kärna".
Berättelsens innehåll är följande: En spartansk furste ägde ett
enda barn, Dianusa, hvars "största ro" var att gå i ensliga lunder.
Nöjena vid hennes faders hof kunde ej skänka henne någon fröjd.
Hon "suckade sin ensliga smärta för Häckarnes vackra löf: de
susade af hennes ande." Då hon lyssnar till höststormarnes
hvinande, längtar hennes själ "att susa in med dem och försvinna i
den heliga ljufva naturen". Och då hon sitter vid källans klara
spegel, afundas hon den dess oberörda ro. Själf känner hon sig
som en slafvinna, beroende som hon är af vänner och anförvanter.
Fri vore jag, om jag vore som du min källa. O du min ande, försvinn
i löfvenas ådror, gå bort genom jordens inre underbara ting och mäktiga
gestalter, lef utan bojor som den olyckliga Prinsessan Dianusa, lef utan
ängsliga vänner, ovänner och föräldrar.»
Länge vankade hon. — — Nejdens kärlek ingick alt djupare i hennes
håg, Tingenas inre musik började höras af hennes lyssnande öra: hon glömde
alt mer sig sjelf.
Förvånad, med börjande glädje, gick hon alt längre, hon mindes ej
längre sin Far eller moder, hon tyckte sig stor, såsom Verlden. — Hon
tyckte ej Sig vara stor, ty hon kände ej att hon var något mer, men det
var som i hela den stora omätliga Rymden af ting och gestalter hon utflöt
och omflöt dem alla, en salig försmältande Sky, öfveralt, öfveralt, och likväl
ej buren i Något.
Fantasiens upplösande ande är mäktig och stark, lika stark som
Förståndets sammandragande, i Visshet, bestämdhet, på Något gående kraft.
Fadern, som saknat sin dotter i gemaken, ger sig ut att söka
henne och finner henne död, med pannan stödd mot handen.
Hennes själ har förflyktigats, har blifvit till ett med naturen, har
blifvit ett intet. I andevärlden visar den sig som ett sollöst och dys-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
