Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ragnar Ekholm, Folksaga och folkvisa i Almquists diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folksaga och folkvisa i Almquists diktning 17
hur tärnorna på Galaors borg sjöngo "Anêurins sång öfver
paradisfogeln, för hvilken näktergalarnes ande böjer sin hals af vördnad",
är däremot senare tillägg.) Under alla förhållanden kan, som Lamm
framhåller (loc. cit.), sagan ej ha författats senare än 1820.
I ett bref till Atterbom (Samlaren XXIV, s. 2) säger
Almquist, att stycket "för att hafva en yttre fot" stödjer sig på "en
bekant Folksaga om en Munk, som lyssnade på Paradisfogelns sång".
Som Warburg funnit, är denna folksaga identisk med den af
Ka-ramzin återberättade legend om paradisfågeln, hvilken i svensk
öfversättning ingår i kalendern "Förgät mig ej" för 1820. Någon
folksaga i egentlig mening är detta stycke således ej. Det är en
legend, möjligen tillkommen för att illustrera Psaltarens ord (ps.
90): "Ty tusen år äro i dina (Guds) ögon såsom den dag, som i går
framgick", ehuru den senare spridt sig och berättats bland allmogen
hos olika folk.
Almquists anslutning till Karamzins saga, vare sig han känt
denna genom någon äldre svensk eller tysk öfversättning eller blott
genom "Förgät mig ej:s", är uppenbar. Första kapitlet i
Guldfogel i Paradis är helt enkelt en parafras af Karamzins berättelse,
ända in i detaljer öfverensstämmande med denna. Särskildt
observerar man, att munkens utrop, när han förstår, hur tiden gått ifrån
honom, är så godt som ordagrant detsamma, och att hos både
Ka-ramzin och Almquist inskriptionen på hans graf utgöres af detta
utrop.
I fortsättningen af sagan, där Almquist diktar på fri hand,
kunna vi iakttaga vissa drag, genom vilka författaren säkerligen
velat närma den till den folkliga berättelsen. Warburg har
framhäft, att de öden, Wingolf upplefver, erinra om de
medeltida riddardikterna. Detta kan visserligen ej förnekas, men äfven
folksagorna äro fyllda med äfventyr af liknande slag. Prinsen, som
drar ut för att söka sin försvunna syster, är ju en frände till de
folksagans otaliga äfventyrare, som öfverge hemmet för att ute i
världen söka någon skatt eller en skön kungadotter. Wingolfs
möte med Sjöfrun, en figur, hvilken, som ofvan påpekats, ofta
förekommer i nyromantikernas folkvisor, och de hjälpare, isfågeln,
2 — 193J9. Samlaren 1919.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
