Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ragnar Ekholm, Folksaga och folkvisa i Almquists diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folksaga och folkvisa i Almquists diktning 23
bestämningar. "Det var en gång" är den stereotypa inledningsfrasen
till sagorna, de sakna all tids- och lokalfärg och spela i en egen värld,
som endast har få beröringspunkter med den verkliga. Almquists
företag att förlägga handlingen i Cypressen till medeltidens Sverige,
sammanhänger gifvetvis med hans ofvan refererade åsikt, att
folksagorna uppkommit under denna tid och att de bevarat minnet af
händelser, som en gång tilldragit sig. Cypressen skulle vara ett
försök att ge en rätt inblick i medeltiden och dess lif, och
berättelsen borde därför grundas på detta tidehvarfs "egna dikter om
sig sjelf" (jfr ofvan s. 2). Där beskrifvas "bondiska", råa och vilda
saker, "som smaka af sin tid och sitt folk och framför allt detta
folks besynnerliga tro, på sin tid" (Cypressen s. 12).
Almquist är dock fullt medveten om att framställningssättet i
hans verk är hans eget, icke medeltidens eller folksagans. "Orden
eller den yttre framställningen" säger Herr Hugo (s. 4) om den
folksaga, hans son Henrik hört af en bondflicka och berättat på
jaktslottet, "var naturligtvis af ’Flickan vid mjölkstäfvan’ först,
och sedan än mer af min Henrik varierade, och om dem är minsta
frågan. Jag lägger största vigten på halten, uppränningen,
grundtonen och sjelfva innehållet." Detsamma gäller gifvetvis äfven
Cypressen. De sagor, Almquist här begagnar, har han starkt
romantiserat.
Den djäfvul, Sigfrid och hans mor träffa, och som af den förre
skildras som en hemlighetsfull, svartklädd man, hvars anlete
uttrycker en "blandning af vemod och hänryckande skumhet,
nattskönhet", och som uppträder med en viss finhet och grannlagenhet, är
ju en helt annan och betydligt mera romantisk figur än folksagornas
behornade, bockfotade och listige, men dock stundom öfverlistade
"Skam". Denna romantiska djäfvulstyp härstammar väl närmast
från E. T. A. Hoffmann.
De underbara händelser och egendomliga fenomen af olika slag,
som tima i sagorna, försöka dessa aldrig att förklara — de se
fullkomligt naivt på dylikt utan att reflektera öfver, om det är
rimligt eller ej. Icke så hos Almquist. Sigfrid lämnar en utförlig
redogörelse för de verkande krafterna i konsten att kunna för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
