Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ivar Simonsson, C. J. L. Almquists afhandling om »Europeiska missnöjets grunder»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44 Ivar Simonsson
"på den nya tidens makt och omöjligheten för hvarje högre och
klarare natur att i längden uthärda med ett motstånd, som i
motståndarens egna samvete har den starkaste vedersakare". Det är
betecknande, att denna kritik i Öfverstinnan Silfverstolpes krets
vann ett visst gillande. Hon karakteriserade den med orden "sant
i mycket — men bitter",1 och man har onekligen här ett tyst
medgifvande för hennes uppfattning, att Almquist verkligen spelat den
roll, han själf påstått. Hon annoterar äfven utan gensaga Hazelius’
åsikt, att Geijer själf skulle ha nytta af att läsa den, och det är
väl knappast troligt, att han länge sväfvat i okunnighet om dess
existens och innehåll. Det mesta af utfallen i denna uppsats
återfinnes i den af Böök citerade Aftonbladsartikeln den 12 juli 1839.
I ett bref till Lénström den 18 jan. 1839 upprepar Almquist ännu
sin mening, att det varit han, som föranledt Geijers affall närmast
genom de samtal, som han haft med denne tre fjärdedels år före
detta " om att icke misskänna tiden och icke lämna den i händerna
på dåligt folk".2
Att Almquist sålunda åtskilligt tidigare än hvad Böök antagit,
kunnat i tryck fästa en uppfattning om Geijer, som han, visserligen
icke offentligt, redan på så många håll låtit framlysa, torde häraf med
full klarhet framgå. Äfven utfallet i Europeiska missnöjets grunder
blef ju icke offentligen kändt förrän långt senare, och en möjlighet,
ehuru föga sannolik, finns ju för den tanken, att diskretion mot Geijer
varit en af anledningarna till att han makulerade upplagan 1838. Nu
återstå i Bööks argumentering citaten, som angå hänsyftningarna
på Tegnér. För bevisningen ha de en underordnad och mera
supplerande betydelse. "Hur många stämmor, hvilkas ljud förut varit
vackra och älskvärda, då de hördes i harmoni med menskligheten,
hafva icke af en obegriplig förläran hänförts till att ropa sig hesa
och skråliga, för att bevisa oriktigheten af att menskligheten i
stort vill nu, hvad den alltid velat, nämligen förbättras? Hvarför
förhesa sig dessa stämmor?"3, en passus, som Böök anser vara en
1 Cit. ur Malla Silfverstolpes memoarer, där ej annorlunda uppgifves,
efter originalhandskriften.
2 Bref i Kungl, biblioteket.
3 Imp.-oJct III, s. 9.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
