Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anton Blanck, Om allvaret i Fru Lenngrens diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fru Lenngren 33
1798 gjorde upp sin diktförteckning, men att den ej publicerades i
StockholmsPosten vid den tiden är icke mycket att förvåna sig
över. Den 26 mars utfärdade Gustav IV Adolf den första av sina
tryckfrihetskungörelser, vilken innebar en kännbar skärpning av
censuren och en inskränkning av den lilla pressfrihet, som fanns
kvar. Det gällde tydligen för en tidningsägare med så pass stora
ekonomiska intressen som Lenngren att se upp. Ett flertal organ
vägrades privilegier. Motiveringen för dessa drastiska åtgärder,
som förebåda de kommande årens långt gående envålds- och
undertryckningspolitik, framhöll att tryckfriheten missbrukats "genom
obehörige utlåtelser och reflexioner, dels om utrikes hof och makter,
dels om enskilte personer och stånd". Det sista syftar tydligt på
den ständiga striden om adelns ställning. "Fröken Julianas"
tragiska men välförtjänta messallians med länsmannen var icke något
lämpligt ämne att behandla just dessa dagar i en tidning, som
försökte hålla sig lojal. Lenngren, Kellgrens medhjälpare, vän och
efterträdare, intog i sitt organ icke längre någon
oppositionsställning dessa år. Tvärtom gick han ganska långt i sina bemödanden
att undvika strid, så långt att de, som räknade sig som den
kellgrenska traditionens egentliga representanter, i honom helt enkelt
sågo en avfälling. Höijer och Hans Järta, ännu baron Hierta,
diskutera redan på sommaren 1796 behovet av en ny daglig
tidning i Stockholm för kampanjen mot ancien régime och envälde.
Höijer motiverar sitt förslag med starka ord om det lenngrenska
organets förfall: "Det är nödvändigt at något blad gifves som
contrabalancerar den til äckel dumma och despotiska Posten efter
sin skapares död. Postens ensidighet är et förderf för vår
litteratur" (10 juli, U. B. F. 857 c). Man hade ett ögonblick tänkt kalla
sin nya tidning "Posten" helt enkelt. Men Järta varnar; det kunde
oroa vederbörande, "som tro att namnet ’Posten’ är jakobiners
parole eller lösen, ehuru Lenngren, sednare tider, sökt ta dem ur
den tron" (Crusenstolpes Karakteristiker, sid. 152). De unga,
kosmopolitiska republiksvärmarna och girondisterna från juntan
voro sålunda missbelåtna med Lenngren. Järta med sin heta
lever var oförsonlig och lät misstämningen komma till offentligt
3 — 2tioo. Samlaren 1920.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
