Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anton Blanck, Om allvaret i Fru Lenngrens diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34 Anton Blanck
uttryck på hösten följande år. I skriften om franska monarkiens
upprättande ger han Lenngren en ordentlig släng och låter sitt
reaktionära alter ego i slutorden skriva: "Ett bifallsord uti det
blad, som lärt oss att i våra barns ledare igenkänna hemliga jako-
biner–––-, som undfängnat oss alla rättänkande med den lifligaste
målning på det republikanska franska sedefördärfvet, ett enda
bifallsord i detta numera uppbyggliga blad, säger jag, skulle smickra
mer än det grannaste beröm i en skrift" ete. (hänsyftning på
Läsning i blandade ämnen). "Det uppbyggliga bladet" är
Stockholms-Posten, som bl. a. den 14 febr. s. å. innehållit en liten, för övrigt
högst osedvanlig ledarebit om informatorer, som lyder: "Opinionen
är nu för tiden den kraftigaste magten; den fås småningom genom
upfostringssättet, som meddelas Polk-Classerne. När det medlet
är i en öm Regerings wård, rigtas opinionen til ordning; men denna
wård eftersträfwas ouphörligt af Jacobinismen, under Jesuitismens
larf, i de länder som äro för obeqwäma at genom fanatiska
Krigshärar kunna tudelas revolutionering. Må då hwarje ärligt sinnad
med farhåga och största upmärksamhet granska lynnet hos den som
han ämnar til sit barns handledare, samt hafwa ögat noga fästadt
på upfostringen."1 Man kan förstå, att dylika uttalanden icke
passade de kretsar som samtidigt i general Bonapartes segerrika härar
hälsade mänsklighetens befriare och betraktade kosacken Suvorof som
reaktionens legodräng. I själva verket stämma de ej heller riktigt
väl överens med den gängse bilden av den demokratiske Carl
Lenngren, Kellgrens vän. Men tiderna voro hårda, och Lenngren hade
sin ställning att tänka på. Mot slutet av detta år, 1799, blev han
utnämnd till kommerseråd.
Lenngrens försiktighet gick sålunda ut även över hans frus
bidrag i tidningen. De äro efter 26 mars 1798 alldeles ofarliga. Den
sista publicerade adelssatiren var den socialt betonade
Bathyllus-dikten, som trycktes den 27 maj 1796. Det var under reuterholmska
tidens sista månader. Måhända vågade man icke fortsätta. Efter
den 1 nov., då Gustav IV Adolf själv tillträdde regeringen och
1 Det var för en sådan »farhåga» Geijer fyra år senare gick miste om
informatorsplatsen hos Malte Kamel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
