Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anton Blanck, Om allvaret i Fru Lenngrens diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fru Lenngren 59
Vida betydelsefullare och personligare än dessa filosofiska och
religiösa dikter är emellertid "Några ord till min k. dotter", där
fru Lenngren tolkar hela sin levnadsvisdom på ett sätt som
fullständigt är hennes eget.
Dikten har enligt min mening en förhistoria, vilken ger mycket
av förklaringen till det som varit omtvistat. Svenska akademiens
avsikter att giva skaldinnan ett offentligt vedermäle av sin aktning
för hennes diktning strandade definitivt i början av december 1797 på
hennes bestämda önskan att få behålla sin anonymitet. Men på
högtidsdagen den 20, då Franzén fick sitt stora pris för sången
över Creutz, bragte henne Gyllenborg alldeles oförberett och
impulsivt en hyllning i sitt "Ode til Fru Lenngren". Hennes namn
var sålunda för första gången nämnt inför offentligheten. Vi ha
svårt att till fullo sätta oss in i vad detta betydde för henne, men
säkert är, att hon tog saken mycket djupt och svarade med två
märkliga dikter. Den första är "Dröm". Det tycks bli en tradition,
att akademiens kvinnliga medlemmar, "osynliga" eller synliga,
välja en novellistisk form för sina akademiska inlägg. "Dröm", som
en aning påminner om Sinclairsvisan, är ett försvar i dubbel ironi
för hennes önskan att leva okänd av världen, men dikten
innehåller också hennes egen ståndpunkt, mångdubbelt inlindad. Hon vill
rikta en skälmsk förebråelse till Gyllenborg, som handlat så
alldeles emot hennes önskningar, när han drog henne fram i
dagsljuset. Genom en anspelning på att Creutz blivit hyllad och
dessutom hon själv, den ovärdiga kvinnan, kommer hon helt naturligt
över på den glömda fru Nordenflycht, som får beklaga sig över
vännens tilltag. Ironien blir här dubbel, ty den drabbar dels den
okvinnligt lärda och anspråksfulla svenska Uranie med hennes
hjältedikt och herde-idyller, döda ting, som blott spritt löje över
kvinnosläktet, men dels också fru Lenngren själv, vilket i hög grad
mildrar det fräna i hennes ton mot föregångerskan. Det ligger,
trots skämtets ovanligt konsekventa huller orn buller, en allvarlig
tanke i vad fru Lenngren säger om att hon behöver sitt köns
försvar, när hon nu står där avslöjad såsom den, som — och det utan
fru Nordenflychts lärda utrustning — givit sig in på männens egna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
