Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Nordström, Ett bidrag till den svenska prosaberättelsens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
Miscellanea 215
Ett bidrag1 till den svenska prosaberättelsens historia. Vår
stormaktstids prosaepik är ju som bekant ytterst mager. Urban Hiärnes och
Leyon-cronas försök i romangenren äro så gott som allt, vad som i den vägen
bevarats åt eftervärlden.
Här meddelas nu ett litet nytt bidrag till den svenska prosaberättelsens
historia. Det härrör från den framför allt genom sina brev bekante Johan
Ekeblad. Tyvärr är det endast ett fragment, avbrutet innan historien
riktigt kommit i gång och innan man ännu blivit i stånd att bilda sig någon
föreställning om hur författaren tänkt sig det hela. Men den lilla början är
onekligen ganska lovande. Framför allt frapperas man av den muntra
realismen och friheten från den litterära schablon, som så starkt gör sig gällande
i Hiärnes och Leyoncronas stil.
Liksom Hiärnes Stratonice är Ekeblads lilla novell- eller romanfragment
självbiografiskt. Fragmentets Bálke (o: Ekeblad), som vill lämna det oroliga
hovlevernet, är Johan Ekeblad själv, som under åtskilliga år varit
hovjun-kare och här ger uttryck åt samma leda vid hovet och längtan till den
idylliska tillvaron på landet, som gång på gång möter oss i hans underhållande
brev till fadern, den gamle översten Christoffer Ekeblad, och till brodern
Clas. Till den senare skriver han vid ett tillfälle bl. a.1: »Eljest svär jag på,
att det nu så ledesamt vid hofvet blir, att jag leds vid att lefva. Ja, I
kunnen intet tro, med hvad förtret vi här bringa vår eländiga tid till». En
annan gång2 slutar han ett brev till brodern på följande sätt: »När jag tänker
på den hjärtans lusten nu på landet är och besynnerligen uti min käre brors
sällskap, så gör det mig ondt, att jag här så bunden ligga måtte. Men
patien-tia! Jag tvivlar intet på, att ju den redlige Clas Johansson Uf kommer snart
bort till eder. Hälsa’n och systrarne allihop, bed dem förlåta mig, när I fån
tala vid dem, att jag intet skrifver dem till, och säg dem, att om gud vill
jag kommer därner, skall jag säga dem allt hvad jag hafver försummat att
skrifva, och skall ljuga mer för dem på en gång, än som jag hafver kunnat
gjort med hundra bref.» Visserligen får man nu av Johan Ekeblads brev
icke det intrycket, att livet i Stockholm och vid hovet var så tråkigt.
Brevskrivarens humör är vanligen det allra bästa, vare sig han berättar om
kröningsfester, ambassadmottagningar, baletter, ringränningar, högadliga
bröllop och begravningar, dueller och galanta äventyr inom den högre sfären eller
muntra och mustiga historier ur borgarnas och det gemena folkets liv. Mera
sällan faller han in i en moraliserande och litterär ton, som när han skriver
till Clas Ekeblad8: »Men om en rätt betänka och eftertrakta vill denna
närvarande tiden, så är ensligheten heller landtlefvernet mycket bättre än
hof-lefveset, uti hvilket så många svaga och underskedliga sinnen och förstånd
finnas, woselbst die freundschaften nur alleine auff den vortheil schauuen
oder auff andere fanteseyen: der verdienst wird nur durch die gluckseligkeit
jiidiciret, und die tugend hat keinen glantz als in die gierden des lasters; die
wolredenheit hat keine bessere art, als wenn sie die leichtfärtigkeit und
bossen sitten einbildet; die schärffe des verstandes leuchtet nicht bässer, als
in jemand was böses nachreden; behend zu sein bestehet in woll betriegen.
1 Johan Ekeblads brev, utg. af N. Sjöberg, I. s. 250.
2 Ib. s. 79.
3 Ib. s. 132 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
