Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Nordström, Ett bidrag till den svenska prosaberättelsens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216 Miscellanea
Die raison ist unbekandt, die religion noch mehr, man sieht nur lauter
meu-terey und abfälle, Gott horet nur lauter gottlosigkeit. Ein guter man zu séinr
das heist nicht ehrlich zu sein. Wer wolle dann nicht des Opitzen seine
werse aprobiren, die so lauten:
Es stehe wer da will hoch an des Gluckes spitzen
Ich schätze den für hoch, der kan hierunten sitzen,» etc.
Men resten av brevet upptages av en i Boccaccios stil hållen »ärlig
historia» om en borgarhustrus fyndiga sätt att hämnas på sin otrogne man.
Sin önskan att få utbyta det oroliga hovlevernet mot landets idylliska
ro fick nu Johan Ekeblad tillfredsställd år 1664, då hans fader på Stola
(berättelsens Talso) i Västergötland dog. Det är tydligen vid denna tid, våren
1664, som berättelsen i det här meddelade fragmentet tänkes taga sin början.
För att sätta det gamla familjegodset i ett skick, värdigt att mottaga den unga
husfrun, Kristina Hägerstierna (berättelsens Stacrin), med vilken Johan
Ekeblad år 1662 ingått äktenskap, beger han sig i förväg till hemtrakten. Nära
sitt mål passerar han ett invid Stola liggande annat Ekebladskt gods,
Fröslunda (berättelsens Dunfalsör), där vid detta tillfälle tydligen hölls en vårligt
glad fest. De två unga damer, som i den tidiga morgonen uppmärksamma
honom, Maja och Stina, äro möjligen ett par av de väninnor, han någon gång
nämner i sina brev (Maja Boije, Kerstin Hård?). Namnet Mendelindor
döljer måhända något tidigare svärmeri, som nu icke är möjligt att uppdaga.
Den vackra Babe, värdinnan på stället, är däremot säkerligen Ekeblads
ungdomsväninna Ebba Ulfsparre, om vilken han ofta talar i sina brev. Dotter
till Johan Ulfsparre, en gammal krigskamrat till Ekeblads fader, var hon
1662 bliven änka efter landshövdingen Erik Oxenstierna. Vacker och
levnadsglad var hon tydligen mycket uppvaktad. I maj 1663, då fru Ebba vistades
i Stockholm, skriver Ekeblad till fadern1: »Det var en lust att se för mig i
går, huru den gamle översten Karl Hindrikson satt och krumma sig hos
syster Ebba Ulfsparre, och som mig tyckte, skulle han fulle gärna se, att
han tordes fria dit. Men jag tror intet där blir något af.» Något senare, i
september 1663, meddelar han fadern8: »Det lärer med det första
öfversteleut-nanten Seved Hibbing resa dit ned till Frösslunda att tala med fru Ebba
Ulfsparre, och efter han ä min gode vän och en god ärlig kar, så ber jag,
att min käre farkär ville vara honom behjälpelig i det han kan ha att
frambära» — en begäran, som upprepas i ett senare brev, vari Ekeblad försäkrar,
att Ribbing »älskar henne rätt högt». Dessa friare synas emellertid icke ha
haft någon framgång hos den vackra änkan, som efter något år gifte sig
med kaptenlöjtnanten Erik Stake. ^
Tidigare än sommaren 1664 kan detta fragment icke vara. Huruvida det
författats mycket senare är icke lätt att säga. Möjligt är i varje fall, att det
tillkommit under de lugna och idylliska åren på Stola, innan Ekeblad sändes
som svensk envoyé till Paris (1669—72). Om så är förhållandet, vilket synes
mig sannolikt, skulle detta försök till svensk prosaberättelse vara samtidigt
eller äldre än Hiärnes och därmed förtjäna en plats i vår litteraturhistoria,
där Ekeblad förut som en av 1600-talets ypperligaste brevskrivare och dess-
1 Ib. II, s. 382.
2 Ib. II, s. 390.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
