Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Werner Söderhjelm: Almqvist och Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142 Werner Söderbjelm
med vilket vi hittills mottagit varje nyhet om den store skalden. Hos oss,
som äro okunniga om de många trakasserier, vari Almqvist, såsom
huvudredaktör för en tidning av så polemisk natur som Aftonbladet, nödvändigt
måste iråka, ha Almqvists skrifter alltid blivit sannare bedömda än i
Sverige. Det är förenat med en den bittraste smärta vi gå att för våra
läsare korteligen framlägga dessa Almqvists dåd, som hos var och en måste
förbyta den förra beundran till det största förakt för ett så djupt moraliskt
fördärv hos en av bildningens banérförare, hos den notablaste av Sveriges
nu levande litterära storheter». Följer så en detaljerad relation av
händelserna. Avslutning: »Sålunda har Sverige förlorat den siste av sina stora
skalder. För eftervärlden skola dessa Almqvists brott synas som en
ondskefull saga, eller en namnväxling, medan hans skrifter skola leva såsom den
skönaste verklighet.»
Åbo Tidning berättar att den "celebre" Almqvist, "vars snille
även i Finland varit så högt värderat att mången till och med
kanske förbisett hans fel och i många fall vilseledande
framställningar, har nu framstått i en sådan dager, att man ej kan annat
än beklaga och avsky den förnedring, vari även så rikt begåvade
andar, som han stundom kunna råka."
Något tvivel rörande Almqvists brottslighet förnimmes, som man
ser, fortfarande icke, endast undran, sorg och beklagande. Så även i
ett brev som Fredrika Runeberg den 5 juli skriver till sin väninna
Augusta Wallenius och där stället — delvis excerperat av
Strömborg1 — i sin helhet lyder:
»Men min godaste, vad säger du om Almqvist det är ju fasligt
ohyggligt. Och det tycks ju dock vara sant. Detta var ett sorgebud för
Runeberg på hans resa. När skall man kunna finna någon glädje av att läsa
Almqvist härnäst, jag hade lust att låta binda in hans arbeten i krusflor.
Jag såg nyss ett av dina gamla brev, där du talte om att jag hade liknat
honom vid paradisfågeln, ty värr sannades min liknelse sålunda i högre
grad än jag kunde ana, ack att han skulle låta stoftet så nedsudla sin
skära klädnad. Och så triumfera de åsnorna (jag kan ej bättre säga) och
begripa icke, att de borde gråta blodiga tårar över den vanära, som träffar
ett ibland deras allra grannaste namn. Man tycker det faller som en grå
sky över ett helt land, när en av dem, som man tyckt vara dess prydnad
och ära, på ett så uselt sätt fallit. Ja, jag hade hart nära sagt det vara
1 A. a. IV, 2, 214.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
