- Project Runeberg -  Samlaren / Ny följd. Årgång 4. 1923 /
30

(1880-1935)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad: Romantikern Stagnelius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

30 Sven Cederblad

Amandas kärlek. Sitt »incipit vita nuova» har han nttalat i
avskedsdikten Uppoffringen (II: 149—152), vars slutstrof lyder:

Farväl då, änglaväsen!

Mig andra verldar kalla,
Mig vinka stjernornas Keruber sakta.

Som blommorna, som gräsen

Fantomerna här falla,
Hell dem som trofast himlarne betrakta!

Som tidigt lärt förakta

Allt hvad ej evigt blifver.

O Flicka! skönt Du blommar

All verldens rikedomar
Jag utan tvekan för din kärlek gifver.

Men himlens eld mig bränner.
Ett högre lif mitt väckta hjerta känner.

Dock har han ej hoppats att vinna den högre friden och den
högre lyckan för intet. Blott genom försakelsen och smärtan skäras
själen för det högre livet — det är den nya, dyrköpta erfarenhet,
han vunnit.

Uppoffringen allena
Befriar själarne och gör dem rena.

Så säger han i Uppoffringen, och i en senare bekännelsedikt
säger han detsamma med mera eftertryck:

En eld är smärtan. Mäktigt hon förvandlar
I rök vårt hjertas älskade Idoler
Och själarne i flammors bad hon renar
Till eterns lätta salamanderlif.

(II: 211).

Den försakelse och den smärta, som lik en skärseld renar själen
för det eviga livet, är försakelsen av den sinnliga njutningen och
den härav orsakade smärtan. När Stagnelius utdömer den sexuella
kärleken och proklamerar asketismen som ett oeftergivligt villkor
för själens frälsning, bottnar detta i att hans erotiska begär ej fått
sin hugnad i den fulla kärleken. I hans sista dikter till Amanda
framstår Amanda åter som representant för den jordiska kärleken,
och allt framgent har han i kvinnan sett »det objektiva lifvet» (II: 223),
d. v. s. tingens, fenomenens (objekternas) liv, materien.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:24:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samlaren/1923/0034.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free