Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Cederblad: Romantikern Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 Sven Cederblad
Stagnelii väsen, som han för omgivningen dolde under masken av
överlägset raljeri, romantikern Stagnelius, trånande mot de eviga
stjärnorna, den diktare, som drömt Orfeus’ drömmar.
Dock må man ej glömma Bacchanternas tredje herde, Hermas,
som mot bättre vetande för »en festlig brudnatt» förråder sin
mästare. Det är en svag och vacklande natur, som vet det bättre men
gör det sämre. Han har Stagnelii hetsiga sinnlighet, hans svidande
tomhetskänsla vid uppvaknandet ur sinnesruset och hans rådvilla
ånger över felsteget. Stagnelius har ej skonat honom. Orfeus’
skugga förlåter men dömer honom också i sina av sträng godhet
fyllda ord (IV: 279):
Dig, Hermas! jag i sanning ger förlåtelse,
Fast fegt åt qvinno-hären du mitt lif förrådt.
Förlåt dig sjelf och vandra troget dygdens stig.
Udden riktas mot det förblindande och till brott förledande i
sinnenas rus i skildringen såväl av Hermas som av backanterna.
Stagnelius »har gifvit sina instinkter deras frihet tillbaka, efter
alla de fruktlösa och smärtsamma försöken att hålla dem fångna»
(Böök: monografien, s. 478). Men det är en begränsad frihet.
Man brukar skilja mellan Platons utdömande av sinnligheten
och Plotinos’. Platon förkastade sinnligheten, därför att den var
ett hinder för tänkandet, Plotinos såg i sinnligheten själva det
onda. Stagnelii ståndpunkt har förändrats från Plotinos’ till
Platons. Sinnligheten är icke i och för sig något ont (Lycis), men
den kan omtöckna förnuftet och driva till brott (backanterna,
Hermas).
I stället för att utforma sin nyvunna måttfulla livsåskådning
till ett system, såsom Stagnelius gjorde med sin asketism, har han
låtit den bäras och förverkligas av en människa den
Kristuslik-nande Orfeus. Hans väsen är godhet. Det finnes ej i Stagnelii
hela föregående författarskap en enda person, som kan kallas god,
allra minst de fanatiska renhetsivrårna — möjligen har Hilarianus’
objektivt tecknade Pilatusfigur vissa drag av godhet.
Orfeus’ godhet är godhet i antik mening — tapper godhet.
Endast för att uppnå en melodramatisk effekt — en av dramats få
skönhetsfläckar — låter Stagnelius Orfeus en gång gripas av
ångestsvaghet (IV: 263). Men han möter döden med sokratiskt mod. Jag
hänvisar till Bööks livfulla karakteristik (monografien, s. 481 ff.),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
